Den 6 Januari va vår stjärna beräknad att få se världen.
Men redan då märkte vi av att han va en liten envis en som hade bestämt sig för att stanna kvar där inne ett litet tag till.
Det va den längsta väntan jag varit med om. Jag ville inget hellre än att få se vad det va för en liten filur som gömde sig därinne.
Hela 7 dagar senare så va väntan äntligen över. Den 13 Januari-2010 tittade världens finaste gosse ut och vår familj va komplett! ♥
Den 11/1 hade vi tid hos barnmorskan för kontroll.
Jag bad henne kolla om min livmoderhalstapp blivit nåt påverkad och om hon eventuellt kunde göra en hinnsvepning, vilket hon gjorde.
Tappen va inte det minsta påverkad utan va fortfarande hård och tillbakadragen, och hon sa att hon trodde det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan det va dags
och att det va vanligt att man fick en lite molande värk, ungefär som mensvärk efter att man vart och retat tappen.
Lite smått besvikna som vi blev satte vi oss i bilen igen och åkte hemåt.
Och mycket riktigt så kom "mensvärken" framåt kvällen. Jag tog en alvedon och gick och la mig..
Jag vaknade sen på natten (11 Januari-12 Januari) vid ungefär 01.20 av smärtor som kom med jämna mellanrum i nedre delen av magen och bak i svanken.
Jag väckte Daniel som gick ut och värmde en riskudde att ha på magen, och försökte sen somna om.
Men det va helt omöjligt. Smärtorna blev starkare och starkare och kom allt tätare. Det va inte förens nu jag förstod att det va på gång på riktigt.
Vid 02.30 började vi klocka värkarna och de kom då med 7-10 minuters mellanrum.
När klockan började närma sig 05.45 ringde jag till förlossningen och jag bedömdes vara i latensfasen.
De bad mig ta en alvedon, lägga mig i badet och avvakta en stund och sedan ringa igen. Men det hjälpte inte.
Värkarna blev starkare och jag ringde igen vid 11.50 för att be om att få komma in.
De tyckte fortfarande det va för långt mellan värkarna som då låg mellan 6-7 minuter och bad mig försöka vila och avvakta ett tag till.
Vid 16.05 stod jag inte ut längre och fick lov att komma in. Vi packade ner de sista i väskorna och åkte.
Vägen dit va olidlig och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram..
När vi väl va där fick vi reda på att det va kaos på avdelningen och att det skulle dröja en stund innan någon kunde undersöka mig, så jag tog en varm dusch medans vi väntade.
18.20 va jag öppen 3 cm, vi blev inskrivna och fick ligga i förlossningsalen där jag fick en stor boll att sitta på medans Daniel gav mig massage.
Smärtorna blev mer och mer intensiva och vid 20.30 sätter dom den första "smärtlindringen", - 3stycken sterila vatteninjektioner i ryggen.
Kan säga att hade jag vetat att de skulle göra så fruktansvärt ont när hon sprutade in vattnet mellan kotorna hade jag aldrig velat ha de + att de inte hjälpte för fem öre.
De satte en akupunkturnål i pannan på mig och sedan la jag med i ett varmt bad för att försöka slappna av.
När klockan va 22.45 gjorde de en ny undersökning och jag va då öppen 6 cm och de satte EDA.(Epiduralblockad)
Värkarna försvann helt och hållet och de sa åt mig att försöka vila lite innan det är "dags".
Det va helt omöjligt. För strax efter att värkarna slutat började det trycka mot ändtarmet istället, och ju starkare värkarna blev destå mer tryckte det på.
Det va fruktansvärt obehagligt och jag bad om att få lustgas
Efter en stund sänktes mitt blodtryck drastiskt så de fick koppla ifrån EDAn och narkosläkaren tillkallades, de satte en blodtrycksmätare runt armen på mig som mätte var tredje till var femte minut resten av själva proceduren,
sen startade dom EDAn igen. När klockan blev 00.43 blev trycket för påfrestande och jag va bara tvungen att börja krysta, vattnet gick 00.45 och 14 minuter senare, dvs kl 00.59 kikade vår fina kille ut :)
Han vägde 3760 gram och va 54 cm lång och fick namnet Kevin Anderas Engström. :)
Det vackraste vi någonsin skådat! ღ
Foton: Kim Engström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar